83. Hockeyn och de ibland lite överarbetade introduktionerna

Hej och välkomna till Hockeyrelaterat och text nummer 83!

Idag med en ovanligt lång rubrik. Jag tyckte att den passade. Dessutom var det svårt att göra den kortare och samtidigt hålla uppe något slags intresse för vad texten skulle kunna handla om. Ärligt talat vet jag inte om jag lyckades nu heller, men jag har åtminstone försökt. Innan jag går in på ämnet vill jag bara försäkra er om att jag mår bra och har haft en trevlig helg. Så, det var det va? Nu får ni spänna fast er och ducka för pyrotekniken, för vi ska snacka öppningsnummer.

Herrishockey på hög nivå är både sport och show. Jag har skrivit om det säkert 70 gånger, men nu gör jag det igen. Likt berömda artister inför en upphaussad arenaspelning behöver också ishockeyspelarna ett maffigt intro för att sätta tonen för vad som komma skall (just det, en ishockeymatch). Precis som Metallica på Ullevi eller Owe Thörnqvist på Katalin i Uppsala. Någonting riktigt fett att kliva ut på isen till.

Jamen hur skulle ett hockey-intro kunna se ut då? Utan gitarrer, trummor och bas får man jobba med andra komponenter. För det första gäller introt bara för hemmalaget. Bortagänget får smyga ut genom den minsta båsdörren och hålla sig ur vägen för hemmasönerna. Kontrasten mellan hemmalag och bortalag ska vara total. Medan bortalaget gömmer sig i något hörn rullas tunneln ut. Japp, tunneln! Den största ingången till isen, oftast den där ismaskinen vanligen rullar genom, förses med en jättestor tunnel och det är genom den som hemmalagets hjältar kastar sig ut på den nedsläckta isen till tonerna av rockmusik och (ibland) lätt pyroteknik. Så här kunde det se ut när AIK hade råd att ställa en hel borg (!) framför porten. Det är väl några år sedan, men Hockeyrelaterat älskar ju att kombinera ishockey med historia.

Videon tar slut precis innan spelarna kommer in, men ni förstår grejen. Sådant här kan klubbar spendera både tid och pengar på för att få till. Just borg-estetiken skulle kunna symbolisera hemmaarenan som en borg, lite som när dåvarande förbundskapten för Tre Kronor, Pär Mårts, under hemma-VM 2013 talade om hur landslaget skulle göra Globen till sin borg. Det ointagliga fortet. Sverige vann ju VM så helt ute och hojade kanske han inte var, den lågmälde västeråsaren.

Men om borgen symboliserade något mer allmänt, en känsla av hemmaplan, brukar de här portabla spelargångarna i regel gå hand i hand med lagets övriga estetik. Som om AIK skulle äntrat isen genom munnen på en gnagare, för att anspela på smeknamnet Gnaget. För att ta några exempel: Malmö Redhawks har låtit bygga en enorm rödhök (OBS inte rödlök) genom vars näbb spelarna skrinnar in på isen. För säkerhets skull med lite bengaler som lyser upp på sidorna. Frölunda Indians har förstorat upp sin logga, indianen, gjort den i 3D och åker ut genom gapet på den. Indianen, förresten. Varför pratas det inte mer om det otroligt tveksamma i att använda en stereotyp indian på det här sättet? På allvar. Det är rasism när ett gäng hockeygöteborgare åker runt och kallar sig indianer. Jag får skriva om det en annan gång. Men de har visst blivit DO-anmälda en gång, läste jag här.

Ja, hör ni kamrater. Jag tycker ju så klart att de här prylarna är lite småfåniga. Men jag har också varit ung och klivit ut på isen, kanske inte genom ett portabelt djuransikte, men väl till tonerna av häftig musik. Baha Men – Who Let The Dogs Out minns jag särskilt som ett ledmotiv till hemmamatcherna på Stora Mossens IP. Jag skulle kunna posta en video men den är tyvärr inte tillräckligt bra för det.

Här är jag åter på fredag! Då kör vi åttiofyran. Ta hand om er.

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *