84. Hockeyn och glassen

Tja!

Det är fredag och jättekallt ute. Bekymmersamt läge för oss som är lite känsliga för kyla. Som dessutom behöver arbeta utomhus. Äsch, jag ska inte klaga nu när jag har fritid. Dessutom är det ju snart sommar och då kommer jag att uppskatta vardagens inslag av kyla, till exempel genom kylskåp eller kallt havsvatten.

Nu faller det sig så härligt att sommar faktiskt är lite av temat för dagen. Även kyla. För på sommaren vill man ju ha glass och den måste kylas. Så vad har vi på hockey och glass då? Enkelt. På samma sätt som hockeypulvret är ishockeyns eget godis, så är Lakritspucken ishockeyns alldeles egna glass!

Genialt.
Genialt, men ej något för undertecknad.

Lakritspucken är, med glassmått mätt, relativt enkelt konstruerad. Det är helt enkelt en svart, puckformad glass monterad på en glasspinne. Innanför det svarta lakritsöverdraget finns en i grunden helt vanlig vaniljglass, men även inuti den lurar distinkta inslag av saltlakrits. Lakritspucken, som tillverkas av GB, såg dagens ljus för första gången 1982. Den har sedan sett ungefär likadan ut under alla år, bortsett från åren 1985-1987 då träpinnen var utbytt mot en ätbar pinne, kreativt nog med smak av just lakrits. Till många glasskunders stora sorg utgick Lakritspucken 1993 ur GB’s sortiment, detta efter att man året innan bytt ut vaniljsmaken mot citron. En epok gick i graven.

Åren gick. 1990-talet tog slut och det nya millenniet tog vid. Ingen Lakritspuck i sikte. Många saker kom emellan. Till exempel vann Frölunda SM-guld 2003, men fick fira utan Lakritspuckar. Inte heller kanadensiska Hayley Wickenheiser, världens bästa hockeykvinna genom alla tider, fick äta Lakritspuck efter att hon 2007 spelat två träningsmatcher med IFK Arboga och gjort två mål. Hon fick inte ens ett kontrakt med klubben. Nej, det dröjde ända till 2008 innan Lakritspucken åter gick i produktion. Kunderna blev som tokiga och glassen nådde högt på försäljningslistorna den härliga sommaren. En succé i stil med Foppatofflorna. Personligen är jag inte särskilt förtjust i lakrits, inte ens som godis, utan äter det mest för att verkligen förtjäna de riktigt söta bitarna. Men nog om mig, visst?

Det är ändå ganska roligt att ishockeyn är så pass välrepresenterad när det kommer till goda grejer. Både Hockeypulver och Lakritspuck. Riktigt bra. Och just det ja: när vi spelade i Ryd häromhelgen blev vi bjudna på pizza av arrangören. Så klart valde jag en Hockey Special. Men pizzor räknas väl inte egentligen, de kan ju heta lite vad som helst. Jag kände i alla fall ingen smak av vare sig sur handske eller druvsocker. Men god var den. Så himla mycket ost.

Jag känner att fotbollen, som ju är ishockeyns största konkurrent sett till popularitet, har en del att lära när det gäller godis och konfektyr. Det finns inga fotbollspulver eller lakritsbollar att köpa i dagligvaruhandeln. Eller så finns det, men jag har i alla fall inte sett några liknande produkter på mitt lokala Ica. På något sätt har det säkert att göra med den generella prylfixeringen som omgärdar ishockeyn. Fotbollen är ju mer, vad ska man säga, avskalad, och det finns inte riktigt något att bygga mystik och estetik kring. Jag har ju till och med ett tvåfärgat tandskydd när jag spelar ishockey. Vitt och rosa. Bara en sådan sak. Det är mycket yta, mycket lull-lull, mycket detaljer. Det är som att köpa en bil med automatisk rattvärme. Så klart behagligt men samtidigt svårt onödigt.

Jag tror att jag nu har täckt in alla ätbara aspekter inom ishockey. Tack till unileverhistoria.se för information och historia om Lakritspucken. Sidan är skapad enbart för att berätta historien om koncernen Unilever, där även GB ingår. Producent för sidan är Centrum för Näringslivshistoria, där jag för övrigt hade en trevlig praktik under våren 2013. Så, nu vet ni det också. Ha en trevlig helg så hörs vi på tisdag.

Kram!

2 reaktioner på ”84. Hockeyn och glassen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *