87. Hockeyn och migrationen

Hej!

Jag är här nu igen. Det är ju tisdag.

Välkomna till Hockeyrelaterat och text nummer 87! Hockeyrelaterat är bloggen där du läser om sådant som andra hockeybloggar inte skriver om. Här är du befriad från slutspelsstreck, tränarspekulationer, måltorkor, domarskandaler och höga klubbor. Istället får du läsa om bak- och framvända kepsar, charterflyg, facklig organisering och en hel del om begreppet fair play. Till exempel. Och idag ska jag skriva om migration. För det här med att folk rör på sig tycks ju engagera många.

På helgerna har vi Sydsvenskan och i söndagens tidning fanns en intressant artikel under avsnittet Opinion. I första hand var den intressant eftersom den handlade om ishockey, i andra hand eftersom den handlade om migration. Det säger väl en del om mina prioriteringar här i livet, men så får det vara. Här är artikeln. Den är skriven av Kanadas generalguvernör (också ett jobb) David Johnston med anledning av att han – tillsammans med en kanadensisk delegation – under veckan är på besök i Sverige för att sprida budskapet om hur vi bygger ett tolerant och inkluderande samhälle.

Det handlar om att Kanada alltid sett invandring som något fullt naturligt, ja faktiskt helt fundamentalt för nationens utveckling. Ishockeyn tas upp som ett fullgott exempel på detta. Och varför inte? Daniel Alfredsson, tidigare världsberömd ishockeycenter från Göteborg, valde att stanna kvar i Ottawa efter karriärens slut och välkomnades alldeles nyligen som kanadensisk medborgare. Johnston menar att Alfredsson är ett fint exempel på att våra samhällen blir starkare genom att vi välkomnar nya människor, antingen de flyr från krig eller prövar lyckan som elitidrottare. Hockeyrelaterat skriver under på detta.

Med kanadensiskt medborgarskap kommer också ett hårband.
Med kanadensiskt medborgarskap kommer också ett hårband.

Om ni tycker att jag låter PK så tar jag det bara som en komplimang, tack. Om ni tycker att Hockeyrelaterat blundar för verkligheten så får ni gärna tycka det också. Men jag tänkte ändå stanna kvar vid ämnet och fortsätta hylla idrottens, eller ja, ishockeyns enande krafter. Ända sedan den jättestora hockeyligan KHL (med bas i Ryssland) drog igång 2008 och på allvar erbjöd ett alternativ till NHL, har ishockeymänniskor rört på sig som aldrig förr. Det är ju så att öst och väst inte riktigt lirar på högsta politiska nivå, men ishockeyn verkar inte lida av samma konflikter länder emellan. Åtminstone inte på samma sätt.

I KHL spelar för närvarande 24 USA-födda, 56 kanadensiska, 24 svenska och 51 finska herrishockeyproffs. Ja, fem norska också. Det är kanske inte några jättehöga antal, men man får ha i åtanke att det hela tiden blir fler. Det är kanske också så att ett par hockeysäsonger i Ryssland – som säkerligen görs mest för pengarna – inte genererar någon djupare relation till rysk kultur. Men ändå. Människor rör på sig. Det kommer alltid att vara så att människor rör på sig. Det är bra att träffa människor som inte är exakt som en själv. Och i många fall är man rätt så lika ändå.

Ok. Om vi ser till de nationer som är riktigt bra på ishockey, alltså ovan nämnda, så verkar NHL’s position som stark pull-faktor vara kraftigt hotad. Så klart finns det hundratals kanadensiska (425) och amerikanska (232) spelare i ligan, men antalet finska NHL-spelare är faktiskt bara 38 stycken, mot 51 i KHL. Och NHL-norrmännen är bara två. Det är väl egentligen bara Sverige som tycks favorisera Nordamerika lite extra genom att mönstra hela 82 spelare i NHL. Ja, ni ser. Tiderna förändras.

All statistik kommer från sajten Quanthockey.com

Sådärja! Hör ni, visst är det roligt? Jag är ju inte särskilt intresserad av siffror egentligen. Och så sitter jag här och räknar spelare? Ja, det blev visst så. Men alla förändras ju, så även jag. På fredag kommer jag tillbaka med en ny text. Jag hoppas att ni fortsätter läsa.

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *