62. Hockeyn och nykomlingarna

Hallå där!

Kul att se er här på sajten. Hoppas ni ska trivas. Om det är första gången så vill jag så klart hälsa er välkomna till Hockeyrelaterat, en blogg om hockey och allt däremellan. Undrar ni vem jag är? Förstår det. Jag heter John och vill ni veta mer om mig (väldigt mycket mer) så rekommenderar jag att ni surfar in och läser mitt födelsedagsinlägg som kom ut i somras. Det handlade nämligen om mig. Bara mig. Men nog om det. Idag är det fredag och jag ska fördjupa mig i känslan av att vara ny på jobbet.

För det är ju de flesta några gånger i livet. Det är mycket att ta in och ibland blir det fel direkt. Man kanske går av bussen en hållplats för sent eller råkar ställa sin bil på det som råkar vara chefens parkeringsplats. Sen fattar man inte hur kaffemaskinen funkar och överlag känner man sig kanske som en liten belastning för alla andra. I alla fall i början. Man skulle kunna tro att hockeyns värld är lättare att komma in i, hockey som hockey liksom, det är väl bara att byta om och rocka loss? Mja, om det vore så enkelt. Att vara ny i ett herrhockeylag på högsta nivån kan faktiskt vara rätt kämpigt. Jag har gjort lite research och kan avslöja en del.

Så, vad sägs om rookie dinner? Det är ett urgammalt teambuildingknep bland NHL-lag som betyder att den som är rookie, alltså nykomling, vid ett tillfälle ska bjuda hela laget på middag. Företrädesvis på den dyraste restaurangen i stan. Det brukar då höra till att de äldre spelarna slår på stort, med hummer och champagne och ja, hela batteriet liksom. Snällt. Om det råkar vara så att laget innehåller flera rookies så delas notan mellan dessa. Men är man ensam, vilket man ofta är, ja då är det bara att hala fram kortet och blunda. Och vips är man en del av laget riktigt. Jajemen. Så här skulle man haft det på sitt vanliga kneg. Eller?

Andra saker som befäster NHL-nykomlingens status: sämsta platsen i spelarbussen, bära alla vattenflaskor, samla in puckar efter träningen, plus lite annat småjobbigt som de äldre spelarna inte vill ta tag i. Alltså, det är nog lite grann som att turnera som förband till ett band som hållit på lite längre och har några fler plattor ute, utan att för den sakens skull vara särskilt mycket bättre musiker. Lite sämre ljud, lite mer att bära och lite kortare soundcheck. Typ så är det nog att vara rookie i NHL. Men man får väl jobba sig uppåt.

Det här är ju en grabbig grej och antagligen rätt harmlöst egentligen. En nykomling är förhoppningsvis förberedd på att det är kämpigt i början. Dessutom har man det rätt bra ändå. Man är omgiven av kompetent folk och har säkert ett bra boende också. Men en del av mig tycker att det är förbannat beklämmande att dessa grejer finns. Det är väl min allergi mot maktutövande som spökar. Jag hade med stor sannolikhet aldrig funnit mig i att knyta någon kollegas skor eller hämta kaffe åt chefen. Det är ju knepigt som det är att vara ny på jobbet, eller hur? Precis som jag nämnde i början av texten.

Det verkar som om grabbar i lagsporter har andra regler. Må så vara. Hoppas bara alla är nöjda i slutändan. För om man lyckas klamra sig fast och dessutom gör riktigt bra ifrån sig på isen, finns chansen att man efter säsongen belönas med Calder Memorial Trophy som är priset för årets rookie. Utmärkelsen har fått sitt namn efter Frank Calder som var NHL’s president (japp, som i MC-klubbarna) åren 1917-1943. Peter Forsberg vann den på 1990-talet. Och häromnågraårsen vann en annan svensk, Gabriel Landeskog. Ok, jag googlade: det var 2012. Han var den hittills yngste någonsin. Gratulerar i efterskott!

Landeskog har förmodligen både bjudit på middag och samlat in puckar.
Landeskog, förmodligen ruinerad på krogen vid något tillfälle.

Så, nu börjar jag känna mig färdig. Hoppas att ni har tyckt om dagens blogg. Nästa text släpps på tisdag och sen bara fortsätter allt. Som vanligt. Nu tar jag helg, gör det du också.

Kram!